bearbetning

Nu har det varit ett tag sedan jag skrev, och jag har inte haft ork, lust, vilja och anledning att skriva heller... Eller jo det har jag väl alltid men det kanske är de tre första punkterna som avgjort tystnaden på min blogg!

Det närmar sig årsdagen för den senaste incidenten och eftersom jag så aktivt tänker på det så har minnesbilder börjat komma fram igen. Jag bär förvisso alltid med mig allt det som hänt, men jag har inte låtit dom styra mitt liv de senaste månaderna... tills nu, för nu känner jag att vägen lutar neråt igen och jag kanar sakta men säkert i dess riktning... kämpar verkligen för att hålla mig på platån högst upp!

Jag pluggar för att tänka på annat, men känslor och bilder stör i konsentrationen... den enda gång jag är "fri" från det hemska är när jag är på jobbet och pratar med mina kollegor! Rätt så ansträngande att hålla borta minnesbilder och känslor genom att hålla igång munnen i samtal hela tiden!

Så när jag kommer hem är jag helt slut...

Går fortfarande hos min psykolog, men har hittills inte pratat om vad som hänt.. snuddade jue vid ämnet med min kurator men vågade som skrivet aldrig lägga känslor i det eller ens prata om det! Sist jag var hos psykologen så sa jag faktiskt rätt ut att jag tycker att vi pratar om för "ytliga" saker och styrde själv in ämnet på det som hänt... i ungefär 20 minuter, sen orkade jag inte...

Den konstanta kollisionen mellan min vilja och mitt invanda beteende!

Först kan jag kommentera att jag tycker att det är sååå bra att det här problemet har tagits upp i media, och att det kanske hjälper någon tjej/kille att komma ifrån skiten med att använda sex som självskadebeteende...

Sen har hela den här debatten fått mig att inse att "det är jue jag"... eller det VAR jag efter våldtäkten när jag var 15-16... Och nej, jag sålde aldrig sex! Jag fick iofs betalt en gång, men inte för själva "handlingen" utan för taxin hem... Jag betalade taxin med egna pengar och brände upp de 200 kr som han gav mig... och jag kan inte förklara varför jag överhuvudtaget tog emot pengarna när jag ändå gjorde som jag gjorde!

Samtidigt gör min läsning av det här att alla mina känslor (som inte bearbetats någon gång) kommer upp till ytan igen! Jag har inte gått till kuratorn på snart 3 veckor (skulle ha varit sista mötet i förra veckan, men då ringde de och ställde in det pga sjukdom) och min psykolog ska jag till imorgon efter nästan 4 veckors uppehåll (hon har haft semester). Detta innebär att när all skit kommit upp har jag inte haft någon att ventilera tankarna med, utan har på mig mitt falska leende och "allt är bara bra" medan tankarna flyger omkring i ett kaos!

Var hos min kurator nyss, och summa sumarum var väl att jag har 2 möten kvar hos henne. Sedan ska vi göra ett avslut sa hon, och att jag ska fortsätta enbart hos min psykolog.

Lite blandade känslor för det. Menar, har gått hos henne och känner väl ett visst förtroende för henne, och att jag hos henne kan enbart prata om det som hände i höstas och därmed fokusera på annat hos min psykolog.

Min hjärna försöker få det till att "nu ger hon upp om mig" och "det är ingen som har tid med dina problem"... men jag vet jue att det inte stämmer!

Jag VET att jag inte kommer någonstans i min bearbetning över det som hände i höstas så länge jag inte ens tycker om mig själv! Jag kan inte se mitt eget värde och därmed blir det per automatik att det som hände är mitt fel! Om jag funderar rent logiskt på det så vet jag att det inte var det, men hela jag försöker hitta vad JAG kunde ha gjort annorlunda...

Jag tycker iaf att det är så tråkigt att sluta hos kuratorn... men det kanske är för att hon var den första som lyssnade på MIG. Jag har inte gett, eller ger, henne en lätt match eftersom jag är så urbota tjurig och egentligen "vägrar" komma nånstans med mig själv... Jag har alltid slagit på mig själv när saker hänt och så ska jag ändra på det....

Det känns som att allt är för mycket och jag vet inte var jag ska börja... Och så vill en av mina stödpersoner avsluta våra samtalstider...

Jag vet inte alls var jag är nu i min bearbetning. Ena sekunden är jag "som vanligt"... annars helt tom, förbannad på idioterna som förstört mitt, ledsen, likgiltig eller fylld med ångest...

Just nu känns det som att jag är mer fokuserad på mitt förhållande med tjejen än att ta tag i det som gör att jag inte kan ha just ett förhållande med tjejen! Jag försöker komma över spärren där jag tycker att det är jobbigt att hon rör mig... Jag har inga problem direkt att ta på henne, men så fort hon gör något (som att lägga handen på ryggen eller smeka mig på kinden) är det som att kroppen sätter sig på försvar och jag ryggar tillbaka!
Jag vill inte ha det så för jag älskar henne och vill att hon ska röra vid mig, men jag kan bara inte låta henne..

Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att komma förbi det här jävla problemet!

Det känns inte som att jag kommer nånstans i mina samtal med min kurator och psykolog heller. Jag vet att det ger mig mycket att prata av mig och det är bra att få ut tanken i ord, men mitt agerande förändras inte nämnvärt. Kanske inte är det som är meningen efter snart 7 månader heller!?

Fick två "läxor" av min kurator förra veckan, den ena var att jag varje gång jag får en negativ tanke om mig själv ska ändra den till något positivt istället. Detta har lett till att jag nästan inte tänker något negativt heller eftersom det är lättare att känna likgiltighet än något positivt när det gäller mig själv... Jag försökte att se något bra med mig själv igår, men det gick inte...

..det är faktiskt energikrävande att gå omkring och känna ingenting... som jag går på tomgång... det är kortslutning... som om jag stängt av helt...

Jag kan le och till och med skratta, men känner ingen lycka... bara falskhet...

Jag känner egentligen ingen ilska och/eller irritation heller...

Som om jorden fortsätter att snurra men jag står still...

Varför!?

Varför kommer jag ingenstans!?

Jag är rädd... kanske någon känsla jag känner ändå!

Hmmm... jaha... var iväg på en liten tillställning igår, och jag hade för avsikt att inte dricka någon alkohol. Men så tog jag ett glas rosé... sen en massa öl... och det slutade inte så bra...

Satt på en krog och pratade, så kom det bara en minnesbild och så började jag bli nervös... skakade och sen kom tårarna!

Det kanske inte är tårarna som jag mår dåligt över på det sättet, men jag skäms så över att det måste till alkohol för att jag ska våga gråta... plus att det satt 3st runt bordet som inte vet vad som hänt och som jag inte heller har för avsikt att berätta för! De frågade inte mig iofs, men jag antar att de undrade varför jag gick från glad till riktigt ledsen på mindre än 5 minuter...

Så nu ligger jag här i soffan och har ångest! Drack alkoholen så jävla fort... Jag fattar inte varför det är så svårt att avstå alkoholen!! Jag sa jue till mig att INTE dricka... faaan!

Så fick min underbara sambo ta hand om mig i natt igen... Det är inte rättvist mot henne heller! Och så var jag så pass påverkad att jag delvis inte kommer ihåg vad jag sagt eller gjort... Har lite ont i foten och tjejen berättade att det är klart att jag har ont i foten eftersom jag sparkade sönder en glasflaska! :/ Har ett litet svagt minne av det efter att hon sagt det...

Jag antar att jag inte kan lova mig själv att inte dricka igen eller på ett bra tag, men jag önskar så att det gick...

*skäms*

2011-05-31

När jag var yngre och "låg runt"... oavsett om jag följde med "frivilligt", blev övertalad eller mer eller mindre tvingad, så fanns det en önskan inom mig att de skulle slå mig!

Då kunde jag ju visa upp blåmärken som ett bevis på att de agerat mot mina innersta önskningar. Då hade människor runt omkring mig kanske sett mig och/eller trott på mig om jag valde att berätta...

Men nu var det ingen som slog!
Nu var det ingen som såg!
Nu vad det ingen som frågade hur jag mådde!

Och nu... nu kan jag komma på mig själv att tänka samma sak; Varför slog de mig inte!?

Inte för att jag inte får hjälp nu, utan för att jag själv kanske kunde inse att jag blivit utsatt för våldtäkt... Jag har så svårt för just det ordet... Vad då våld!? Hakar upp mig på ord som inte kanske spelar någon roll?

Eller det gör det jue i helvete!

Jag ville inte suga av honom!
Jag ville inte runka av honom!
Jag ville inte se honom runka av sig själv!
Jag ville inte ha hans kladdiga fingrar på mina bröst!
Jag ville inte ha hans äckliga fingrar och hans förbannade hand uppkörd i underlivet!
Jag ville inte bli spottad på!

JAG VILLE INTE...

...men jag lät dom!

Jag drömde så konstigt i natt... Det var en "bra" känsla att vakna iofs, men drömmen var konstig...

Jag träffade på en av de män som utnyttjade mig, och jag försökte undvika honom hur länge som helst. Men så började han kasta sten på mig, och först skyddade jag mig med handen...

Men så fick jag nog och reste mig upp och gick fram till honom... Gav honom en "rak höger" och när han låg på backen så fortsatte jag att sparka! När jag är "klar" så går jag därifrån och gråter... Jag åkte dit för grov misshandel, men jag fick ge igen på aset! :)

Så... hur ska jag tolka den drömmen!?!?

Rubrikens innebörd kanske ska tas med en nypa salt eftersom jag inte vill förminska de människor som verkligen lever med panikångest... Jag har dock haft det för flera år sedan så jag vet vad det innebär, och vilken dödsångest det innebär att inte få luft, känna sig instängd och därmed panikkänslan...

De senaste dagarna, och speciellt nu under eftermiddagen har jag sett inåt och försökt förstå mina känslor och de minnesbilder som kommer upp, och det är så jävla skrämmande att inse att jag inte kunde ändra på situationen som var... jag måste leva med det som hände (och har hänt tidigare), men att börja inse att JAG inte är den skyldiga i situationen --> panikångest! Mina lungor drar ihop sig och det gör ont... jag andas lugnt för att undvika att hamna i den riktiga dödsångesten...

Att inse att det är DOM som gjort fel, inte jag... Om jag tyckte att det var otäckt och överväldigande med alla känslor som var innan när jag skyllde på mig själv så är det ingenting mot vad jag känner nu!

Jag kan inte säker säga att jag är riktigt där än att jag kan bortse från min egen fylla och idioti att lifta och därmed får skylla mig själv... men förut har jag haft det som en "ursäkt" för att de behandlade mig som de gjorde...

Nu dyker jag ner i en ännu djupare avgrund av mörker för att de känslor som jag försökt pressa bort tidigare kommer upp till utan. Känslan av förnedring, att bli kränkt, utnyttjad, förminskad, sorg... Men nu kan jag ändå förstå vad min kurator säger; Det är känslor som dom har lagt på dig, och vi ska arbeta med att lägga tillbaka dom där de hör hemma!

Jag kommer säkerligen, som sagt, att vela i den här känslan - men det är första gången som jag ändå kan vrida på det och se det dom gör fel - även om jag utsatte mig för en risk att lifta och sätta mig i bilen...

Var även hos min psykolog/psykoterapeut igår, och det hon säger får mig att känna mig så stressad...

Igår frågade hon mig till exempel hur lång tid jag är beredd att ge mig själv för att bli bättre, och jag svarade då "eftersom jag sitter här så är jag beredd att ge det den tid som det tar".

Hon svarade förvisso att det är bra att jag känner så, men att jag någon dag måste sätta ett "slutdatum" eftersom de tyvärr inte har de resurserna för att det kan ta "hur lång tid som helst"...

Kan förstå det där med resurserna - verkligheten ser jue ut så!

Däremot tar inte det bort det faktum att jag känner mig stressad till att jag måste säga saker SNABBT, SNABBT, SNABBT!.... Det har jue tagit mig närmare 6 månader innan jag (nästan) berättat för kuratorn om vad jag egentligen känner utan att först få fram ett "kalkylerat svar" till hennes fråga... Det är först nu som jag känner så pass stor tilltro och förtroende för henne att jag vågar öppna mig (om än sakta (men säkert))...

Jag antar att psykologen pratar om en tidsperiod som är kortare än så... fast jag kanske inte ska vara så dum så att jag överanalyserar det hon sa (så att det inte blir som den negativa tanke jag hade när kuratorn var tvungen att stanna hemma i tisdags)!?

Nu är det iaf en vecka till jag ska till kuratorn igen, så jag har många dagar på mig att klara hennes "övningar" som hon ger mig! :P Psykologen ska jag inte till förrän om 2 veckor... :/

Ja, vad hade jag för att vrida på saker så att det ska vara negativt för mig?! Min kurator ringde igår och jag fick en ny tid idag... Jag HATAR mig själv när jag beter mig som jag gjorde i förrgår! Bah!

Var iaf skönt att få prata lite med henne idag, och för varje samtal så släpper jag lite på spänningen. Kan dock bli frustrerad på mig själv att jag är/blir så stel och inte vågar släppa helt... samma diskussion i mitt huvud som jag skrivit om så många gånger innan...

Var nära att börja gråta idag när jag sa meningen "jag skäms så mycket för att jag var så full"... men så fort rösten började svajja och tårarna kom så blev det som vanligt... "tänk på annat, tänk på annat, tänk på annat"...

Det är så jobbigt att gå omkring och bära på trycket av all ångest som jag inte kan få ut... samtidigt som jag känner så många känslor av avsky, förnedring, sorg, besvikelse, maktlöshet, ilska... speciellt som jag inte kan rikta de här känslorna på någon annan än mot mig själv!

Faaan i helvete...

Och jag vet inte hur länge till jag orkar upprätthålla den här falska fasaden av att "allt är som normalt" inför mina kollegor på jobbet...

LÄMNA MIG I FRED FÖR I HELVETE!!!

Skulle ha haft kuratorstid nu klockan 9, men de ringde för en stund sedan och sa att min kurator inte kommer in idag så hon måste avboka tiden... Jaha... vad ska jag säga åt det?! Kuratorn har väl all rätt att bli sjuk, eller om det är andra omständigheter som gör att hon inte kommer!

Trots detta så börjar min hjärna få för sig en massa saker och skuldbelägger mig själv - IGEN! Funderar i banor som "hon kanske tycker jag är jobbig", "hon kanske tycker att det hänt mig för mycket" och/eller "hon tror inte på mig" och det är därför som hon avbokar tiden...

Den senaste veckan har varit riktigt påfrestande vad gäller minnesbilder och jag känner att jag verkligen var i behov att få ut en del av all skit som kommit upp... nu ligger de och trycker inombords - som vanligt! Jag kan alltid ringa någon jour eller liknande, men jag vet inte vad jag ska säga...

Så nu sitter jag här hemma med tårar i ögonen och vet helt enkelt inte vad jag ska göra... :/

DET HÄR INLÄGGET KOMMER PÅ FEL STÄLLE, MEN SKULLE REDIGERA ETT TIDIGARE INLÄGG FRÅN I JANUARI - MEN DET FÖRSVANN ISTÄLLET FÖR ATT UPPDATERAS....

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men skulle tro att jag var runt 15 då jag förlorade min oskuld... inte på ett sätt som jag ville... Jag var på fest med min äldre syster, och efter några timmar så lämnade vi festen och först följde jag med min syster och hennes pojkvän hem till honom. Hon försvann med sin pojkvän in på hans rum, och min syster valde att spendera natten hos sin kille och jag sa till henne att jag ska ta bussen hem... Jag sätter mig på bussen för den ca halvtimmesresan hem... När jag kliver av så märker jag inte att någon mer går av utan blir överraskad när en kille ropar efter mig. I tron om att han ska fråga mig något så stannar jag på vägen och han kommer fram till mig...

Han säger att han ska åt samma håll som mig, och jag låter han gå med mig... När vi kommer ner för en backe så ska jag ta höger under en viadukt för att komma hem... till vänster är det en grind in på baksidan av en idrottsanläggning... vi står och pratar lite, men när jag vill gå så låter han mig inte utan drar in mig genom grinden och försöker kyssa mig. Han drar inte med våld till en början utan med "övertalning"... Jag försöker slita bort honom lite "fnissigt" till en början (tror inte att han menar allvar)... Märker efter någon minuts dragkamp att jag inte kommer att vinna det här... Han sliter av mig mina kläder... Han tar inte av sig sina... utan knuffar ner mig på backen och tränger in i mig... Jag känner en så otrolig smärta som ilar upp i hela huvudet och jag försöker slingra mig bort, men han håller kvar mig...

Han håller på tills han är färdig och sen lämnar han mig bara... naken på backen... jag samlar ihop och tar på mig mina kläder och går hem...

Jag pratar inte med någon om det som hänt... jag har faktiskt aldrig sagt detta till någon! 

...och det här är bara början av mitt destruktiva liv och där jag lät killar/män utnyttja mig sexuellt... måste sluta för idag dock, då jag måste samla mig och tänka på annat för några sekunder...

Sedan våldtäkterna i höstas har jag försökt att hitta anledningar till att slå på mig själv och att det som hände var mitt fel alternativt att jag får skylla mig själv. 

Efter igår när jag berättade om det som hände mig när jag var runt 15 så har hela skiten vridits 180 grader och jag ser hur oskyldig jag var då och hur oskyldig jag är nu... Jag ser nu att de svinen har utnyttjat och agerat totalt respektlöst mot mig... jag hade ingenting med deras agerande och val att göra - förutom att jag råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle...

Jag har dock fortfarande känslor av skam, förnedring, smuts, maktlöshet och rädsla...

Om jag tyckte att jag var förvirrad förut är det ingenting mot vad jag är nu - för jag får inte ihop meningar ens i den här bloggen... Jag vet inte... Jag känner bara för att lägga mig i sängen och gråta... Jag är så rädd för de känslor som nu börjar bubbla igenom muren, men jag försöker inte längre kontrollera dom (iaf inte lika mycket)

Det tråkiga i att ta tag i mina känslor är att jag är så fokuserad på dom att jag stöter bort min flickvän... Både medvetet och omedvetet! Just nu känner jag som att jag inte vill ha henne i närheten... Sen går det några minuter så vill jag bara kramas och att hon ska trösta mig... fast ändå inte...